månadsarkiv: juni 2015

Resehälsning från Inger

Så kom vi då äntligen iväg till Rumänien. Klädtransporten gick i november. Solveig Corneliusson
och jag brukar resa samtidigt och möta upp transporten i Oradea. Eftersom transporten kom
iväg senare än vanligt, blev det ju mörkt och kallt. Därför bestämde vi oss för att resa på våren
i stället.
24 maj flög vi till Budapest i Ungern. Därifrån hyrde vi bil och körde till Oradea, knappt
30 mil. De två första nätterna bodde vi på hotell Sky, ett jätteflott hotell med pool och stor träd-
gård, massor av blommor, träd och trädgårdsmöbler uppe på taket. Resterande fem nätter hyrde vi in oss på pensionat Laura som ligger mitt emot Caminul Felix 1. Vi känner flera av föräldrarna där.
Ett nytt föräldrapar har flyttat in som har 11 barn mellan tre och sex år, bl.a mitt fadderbarn
Cristi, tre år. Han har en storasyster, sex år, som också bor där. Mamman dog i cancer  och
pappan kunde inte ta hand om barnen. De bodde i ett skjul på en soptipp och inget jobb.Mitt
förra fadderbarn Cristina, är läkare idag och har flyttat till en annan stad. Tänk vad tre hundra
kronor i månaden kan göra! Det är så roligt att se ungdomarna växa upp, utbilda sig, få jobb
och många har bildat egna familjer nu.
På Caminul Felix 2, den andra barnbyn någon mil bort har de ca 300 kor och kalvar och några
höns. Det innebär att de är självförsörjande på kött och mjölk. Dessutom säljer de mjölk. På
Caminul Felix 1, finns en mjölkautomat. Man sätter in t.ex en petflaska, stoppar i pengar och
ut kommer mjölken. Ost gör man för eget bruk.
Vi var mycket på Sun Flower Design, syverkstaden som är på Caminul Felix 2. Solveig kokade
soppa och bakade. Jag designade ett par väskor i läder ock visade hur man syr dem. Där finns
också en snickeriverkstad, bilverkstad och ett enkelt hotell.
Många hus växer upp och vägar byggs, samtidigt finns mycket elände och fattigdom.
På en av stormarknaderna möter vi Olympia, hon har jobbat på ett hotell som vi tidigare har
bott på. Hon bjöd oss på lunch. Vi besökte Melania, “hisstanten”. Hon är pensionär och bor
hos sin dotter med familj. Vi hälsade på hos Lidia och Adi som bor inne i Oradea, Lars och
Lisa Hörnberg som har byggt ett stort fint hus högt uppe på ett berg, med fin utsikt över hela
Oradea.
Det jag blev gladast av, var när vi besökte Dehlia. Hon jobber på Sun Flower Design, gift med
en romsk som är analfabet och arbetslös. De har bott i ett hus som mest liknar ett hönshus.
Sängen delade de med sina två barn. Nu har de fått ett ordentligt hus, med badrum  och allt.
En man från Uddevalla betalade hela huset! Frun hade dött och de hade inga barn. Då sålde
han sitt hus och byggde huset till Dehlia. Jag fick tårar i ögonen, vad fantastiskt!
Jag hade oturen att ramla andra dagen och stukade min högra fot. Från hjälpmedelcentralen
Tera Nova, fick jag kryckor och en specialsko. Behövde inte betala något! Alla har ställt upp
och kört oss, hyrbilen fick stå, eftersom jag inte kunde köra.Ghita och Radiana körde oss
till flygplatsen i Budapest när vi skulle resa hem. Allt har fungerat bra, trots min skadade
fot, men bada i de varma källorna kunde vi ju tyvärr inte göra.
Inger Andersson
 DSC_0159
static_cf1999
Bild lånad från Caminul Felix hemsida.

I Guds vilja

Jag tar en sista titt utöver floderna och regnskogen, som denna dag lever upp till sitt namn. Planet från Manaus har lyft och resan går mot sitt slut, men något säger mig att det inte är för sista gången. Som min brasilianske vän Abner sa, “detta är inte slutet, det är början på något nytt”. Nya vänskaper, nya sammarbeten med UMU och nya tider för Ray of Hope i Amazonas! Gloria Deus!

Jag vill säga nåra ord om Abner. Det han sa handlade om vår vänskap, som känns gudagiven. Vårt team klickade direkt med denne man på 26 år, som har en stor kallelse och smörjelse över sitt liv. Han var med oss som tolk, men blev snart en nära vän och bror som var med oss under hela resan. Vi hoppas att han besöker oss till jul, och förhoppningsvis följer med oss på DTS i Norge nästa år. Gud öppnar spännande dörrar.

Efter att Gud stängt dörren för den ‘långa resan’, så undrade vi alla varför, men i efterhand har vi förstått, då Gud lett oss till nya viktiga kontakter och platser, samt använt oss till att uppmuntra ungdomar till mission. Vi blev igen inbjudna att vara med på floden, nu tillsammans med ett nytt team, från Grace Church i Kansas.

Vi var en dag i nakenstammen Tatoyo. Vi lekte med barnen, gav dem nya kläder och berättade bibelhistorier. Vi skruvade ihop sju skåp/hyllor som vi gav dem och vi hade en samling inne i en stor hydda. De dansade för oss, men helt plötsligt tog de med oss på en ‘sväng om!’ Därefter var de entusiastiskt med i vår musik med dansrörelser. Härligt med kulturer… Emilia blev också spontant ‘uppslängd’ att vittna framför dessa familjer och hon delade evangeliet frimodigt. Natten avslutades i fören på båten, med lovsång under en stjärnklar himmel, och det bästa var, att hövdingen var med oss hela kvällen!

Vi låg i hängmattorna på däck, då båten tuffade vidare mot vår nästa by, Nova Esperanca, som betyder Nytt Hopp. Denna plats kom att bli vår stora favorit! Jag vill berätta om min upplevelse:
Jag vaknade tidigt på morgonen, och då jag läste min Bibel och drack morgonkaffet i hängmattan, så kände jag att jag skulle ta predikan för kvällen. Jag talade med Pastor Chris, som bara sa “Gärna, kör på!”

Så medan mitt team och amerikanarna, som var otroligt duktiga och förberedda, hade en “camp” med barnen under dagen, tog jag mig friheten att planera min predikan, från Efesierbrevet; att “Sitta, Gå och Stå med Jesus” och skriva ner de ord Gud gav mig. Den var en stam med inte många kristna, så jag visste att jag behövde ha ett evangelistiskt fokus, och inte krångla till det i detaljer som jag så ofta kan gøra.

Vi möttes utomhus, och vi möttes av en förvånansvärd öppenhet! Vanligtvis är denna stam mer ‘stängd’, men denna kväll välkomnade de oss verkligen! Ett 40-50-tal kom och vi fick även privilegiet att ta del av deras kulturella dans. Så häftigt!

Efter en stund av lovsång var det dags för mig. Jag kände mig spänd. Det var helt overkligt att stå där framför en indianstam! Ärligt talat, under tiden jag talade, kändes det inget vidare. Det kändes svårt att komma in i ett flyt och jag upplevde inte Gud som jag brukar, men jag delade det Gud lagt på mitt hjärta. Till min förvåning, då jag sagt Amen och Chris kom upp för att utmana till respons, var det sju av dem som sa Ja till frälsningsinbjudan och de flesta kom fram till förbön – WOW! Kvällen varade länge, hela natten om indianerna fått bestämma.

Påväg tillbaka till båten berättade Gloria för mig vad som låg till grund för deras frimodiga respons. Jag hade i predikan talat en stund om att “inte låta solen gå ner över din vrede”, likaså hade Abner tidigare på dagen vittnat om att “älska din nästa” – detta talade rakt in i deras liv, då de haft stora problem med ilska mellan familjerna! Jesus har alltid full koll på vad vi behöver. Vilken kväll det blev!

De sista två dagarna åkte vi med Gloria och Patrick till Acajatuba, till byn 15deSetembro. Det skulle bli lugnare dar, men vi hade gudstjänst på kvällen. Bjarte från Norge vittnade om förlåtelse. Vi märkte tydligt att ordet var från Gud, men det var nästan noll respons. Mycket märkligt, men vi förstod när vi pratade med dem att de var bundna och i rädsla inte vågade ta tag i Guds utmaning och hjälp. Men vi hade en fortsatt bra och rolig tid i byn. På vissa platser får man skörda, på andra får man så.

Resan till Brasilien är ett mirakel på många sätt. Vi har blivit mött av en otrolig generositet från alla håll, som gjort det möjligt för oss; från Gloria (‘Karins brasilianska syster’), från Karin själv, och från de amerikanska teamen – och från våra egna supportrar därhemma. Vi tar det inte för givet, vi är så tacksamma!

Vi var alla samlade vid frukosten i morse hos Gloria, för att en sista gång lovsjunga, be och uttrycka vår tacksamhet till Gud och varandra. Ett firande avslut på en outreach vi sent kommer glömma!

Varma hälsningar från hela teamet! Tack för förbön!

Emanuel, Emilia och Karin
(Förutom vi tre så har teamet bestått av Bjarte och Marie från Norge och Aaron från Tyskland)
IMG_0186
IMG_0187 IMG_0188
11651057_10153384313978718_1770113825_n

Vår resa i Amazonas fortsätter…

Vår resa i Amazonas fortsätter…
 
UMUs barnhem/hjälpcenter i Manaus 
Vi möttes av ett 50 tal barn denna morgon och vi hade lagt upp ett lyckat program. Vi hade några roliga lekar som verkligen gick hem, sen en portugisisk sång med rörelser som vi lärt oss, och därefter delade vi en historia från Jesu liv. I slutändan ställde sig barnen en ring och vi gick runt och la handen på deras huvud och bad för alla. 
 
Ett av barnen kom till Emilia och sa “mina föräldrar skiljde sig precis”. Hon satt länge i hennes knä och kramades. Vi fick även be för hjälpcentrets ldare; tårarna rann och hon blev väldigt glad och uppmuntrad. 
 
Autazes
Efter en 5 timmars resa; med bil, sen båt, sen bil, sen båt och sen bil igen, kom vi fram till hjälpcentret “Lyckliga Barn” i Autazes, som är ett nystartat projekt sen i oktober i fjol.
Barn i Nöd har inte byggt centret på egen hand, men står som stor sponsor för dess uppstart och sen januari får de kontinuerligt pengar av BIN för uppbyggandet av deras “program”. Just nu kommer 80 barn tre ggr/v för skolhjälp och mat, samt tre kvällar/v kommer 120 barn och vuxna på möte/bibelkväll – ett imponerande arbete! 
 
På insidan läste jag från en målning på väggen, Ords. 22:6 “Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej av från den när han blir gammal.” Det kändes av när vi kom. Riktigt underbara barn och ledare.
 
När “showen” drog igång välkomnade de oss och sa “We love you Karin”. Vi hade väldigt roligt och barnen uppskattade oss verkligen! Några av de yngre tonårstjejerna kom upp fnissande till mig. De hade lärt sig en ny mening: “you are so beautiful”. Till och med jag fick bli uppmuntrad 🙂
 
Vi sjung och gjorde drama om den lame mannen som blev nerhissad från taket framför Jesus, och vi fick ju också glädjen att lämna över gåvor och teckningar från vår söndagsskola i HMK. Likaså matpaket till ett flertal familjer i närheten av centret. Efter några timmar började färden hemåt efter ännu en glädjerik dag. 
 
Den kommande veckan
En lång resa var planerad för oss, ut till en “onådd” indianstam, men på grund av viss sjukdom i vårt team kände vi inte frid över att åka, och speciellt inte att dela upp oss. Vi kände oss inte ‘fit for fight’ för ett sådant uppdrag, men nya möjligheter kom direkt. Vi känner att vi tagit rätt beslut, och vi vet att Gud kan använda oss varsomhelst. 
 
Planen är nu att åka runt med en lokal evangelist/missionär som heter Moisés. Han ska ta oss runt med båt på floden, till byar för att evangelisera. Därefter ska vi troligtvis slå oss samman igen med ett amerikanskt team, som är goda vänner till Gloria och Patrick (som vi bor hos). 
 
Förändringar sker ständigt här, så om jag skriver nåt helt annat i nästa blogg så var inte förvånade. Flexibilitet och frimodighet är nycklar här. Man vet aldrig vad man ska förvänta sig eller planera inför… Likaså när man väl är ute på plats. Helt plötsligt slängs man upp där inför en förväntansfull publik, för att dela vittnesbörd eller försöka få till nåt som liknar på en predikan. 
 
Så “obrigado” (tack) till alla er som ber. 
Bless
 
Emanuel med team
IMG_0181IMG_0180

På floden

Halv nio på morgonen, redan 34 grader i skuggan, med vattenflaskan i handen och hängmattan nerpackad, var vi påväg till en pir där vi skulle bli upphämtade av båten som skulle bli vårt hem under tre spännande dagar.

Besättningen från Ray of Hope och det amerikanska teamet från Colorado Springs välkomnade oss ombord. De hade redan varit ute i några dar och var glada över nya ansikten och lite förstärkning. Det var ett fint gäng som vi fick lära könna  och arbeta med; många ungdomar som brann för Jesus och som gärna ville höra om missionslivet med UMU – och det älskar vi ju att prata om!

Vi besökte ett flertal byar och delade ut ett tjog matpaket (sponsrat av Barn i Nöd) till de som hade svårt att mätta sina barn. Vi spelade fotboll med ungdomar som hade det svårt med droger, lekte lekar, skojade, och visade kärlek för barnen. Vi delade vittnesbörd, sjöng lovsång på många språk, höll i Gudstjänster, och uppmuntrade och bad för pastorer som kämpar tålmodigt för sina församlingar och byar.

Speciellt en pastor förundrade mig. Långt ute i ingenstans, i en liten by som led svårt av vattennivån, där vi tvingades köra med fören på båten rakt in i dörröppningarna på husen, fanns en pastor som hade lämnat livet och lyxen i stan för att vara herde för denna lilla kyrka. Han sa, “inget kan ta mig härifrån eller stoppa mig från att visa Guds kärlek för dessa människor, för Jesu blod rinner nu i mina ådror”. Han hade dessutom förlorat sin 20-åriga son, hans fru var sjuk och gudstjänstdeltagarna hade minskat pga av förjderna av vattennivån. Han hade väntat och bett länge om hjälp och var så uppmuntrad av att vi kom. Efter gudstjänsten, när jag och mina vänner la händerna på honom och bad, satte han sig på knä och sträckte sina händer mot himlen. Vilken hjälte i Guds rike.

Att få prisa Gud i Amazonas, med en enad stämma sjunga “Helig Helig är Du”, i en översvämmad kyrkbyggnad på 20 kvadrat, med amerikaner, europeer och brasilianare – det påminde mig om att en dag ska människor från alla nationer och folkslag tillbe tillsammans! Guds närvaro var så stark.

Som bonus på resan fick vi se alligatorer i mörkret på natten och fiska piraya en tidig morgon innan frukost; tyvärr förlorade jag fisketävlingen mot min faster…

Nu väntar en dag av bön, vila och förberedelser inför nästa tur. Be gärna för oss, speciellt för Karin som fått feber.

Bless
Emanuel med team

IMG_0178

IMG_0179

 

 

 

 

Brev från Amazonas

En varm hälsning från Amazonas

Vi möttes på flygplatsen i Amsterdam, vårt UMU-team från Norge och Karin. Två norrmän, tre svenskar och en tysk, tillsammans påväg till djungelstaden Manaus i Brasilien, mitt i Amazonas. Vi blev upphämtade av Karins goda vänner från Ray of Hope, som också öppnat upp sitt hem för oss, de dagar vi inte är ute på floden. Vi hoppas kunna vara till välsignelse för många under våra tre veckor här.

I morse blev vi upphämtade tidigt för en dagstur till Manacapuru, där Barn i Nöd har byggt ett fantastiskt fint hjälpcenter för upp emot 80 barn. De välkomnade oss varmt, speciellt Karin såklart, då de vet att centret inte varit där om det inte varit för henne. Efter deras uppträdande av tacktal, drama och sång, så var det vår tur på scen. Vi fick bjuda på några goda skratt från vår komiske norrman, improviserat dramatiserat bibelord och fartig lovsång. En succé, tror jag… 🙂

Inte bara fick vi möta barnen, men vi fick senare privilegiet att göra flera hembesök och be för deras familjer. Det var starkt. Ärligt talat, det känns i hjärtat att se hur de lever, speciellt i denna tid av kris när vattennivån på floden är rekordhög och de små husen är översvämmande. Vi såg dem bygga gångbroar till sina hus, och förhöjda golv inomhus. (Det är ett stort problem i djungeln just nu, så när vi ska ut på floden och till byar i morgon så har vi många matpaket med oss till familjen som lider extra mycket). Jag insåg mer och mer hur viktigt hjälpcentret är för så många barn och deras familjer. Där, mitt i den hårda brasilianska slummen, får barnen känna hopp om en annan framtid, och de får veta att Gud bryr sig om dem.

En dag att vara tacksam över med många upplevelser som är svårt att ta in.

I helgen ska vi ut på floden tillsammans med ett annat missionsteam från USA. Be att vi ska vara lyhörda för Guds ledning och att vi kan få tydligt visa Hans kärlek.

Vi hörs om några dagar,

Take Care!

Emanuel med team

 

9c9ae8a6fc271c082dc0ce4752e14994