månadsarkiv: november 2016

Rebecca i Serbien

Där vi är

Tolv personer var vi som åkte från olika delar av Sverige, för att prova på hur det kan vara att åka ut som missionär till Serbien. EFK var samordnare för resan men den var även riktad till andra samfund. Innan vi åkte iväg var gruppen på förberedelsedag i Ryttargårdskyrkan i Linköping. Under sändningsbönen kom två särskilda ord upp hos förebedjarna: de uppmanade oss att inte underskatta vad Gud kan göra i ens hjärta under ett par dagar samt en uppmuntran om att den heliga ande kommer vara med oss under resan.

Väl i Serbien så var vi gäster i missionärernas vardag. Det blev en stor chock när vi inte fick hjälpa serberna mer påtagligt. De flesta av oss hade som många andra bilden av en missionär som en frikyrklig person från väst. En glad en som satt i en grupp med barn och läste läxan- eller en missionärsfamilj som byggde en kyrka/ett hus åt lokalbefolkningen. I verkligheten var livet som utsänd inte mer avancerat än vad vi kan åstadkomma i Sverige. Resan gjorde förändringar i sinnet hos oss allihopa, men på ett helt annat sätt än man förväntat sig. För hur många gånger har man inte hört att de som fått se fattigdom blir tacksamma för vad de har? Denna tanke återkommer jag till lite senare.

Under resan fick vi se många aspekter av vad en missionär kunde göra i Serbien. Varje onsdag turas fem medlemmar i baptistkyrkan i Belgrad om att laga mat till hemlösa i samma stad. Det är femton män och kvinnor som på satt tid staplade in med tomma magar och icke utmärkande utseende. Den onsdagen serverades gulaschsoppa med nybakat bröd och pasta till. Av hygienskäl får gästerna inte ta själva utan maten serveras tillsammans med en kopp varmt te på matborden. Innan alla börjar äta kommer en pastor och predikar med passion för de femton som kommit, innan han läser bordsbönen. Vi satte oss, alla som fick plats vid ett bord med fyra belgradare. De flesta tyddes modlösa, trötta på vardagslunken som hemlös och med en syn på oss som naiva västlänningar. En av dem avslutade vårt samtal med “var smart och kom aldrig tillbaka hit igen, stanna där du kommer ifrån”. Personen i fråga verkade inte alls mena detta på ett rasistiskt vis, utan bara som en allmän varning om att det inte är ett ställe där man vill leva sitt liv. Men lunchen var allt annat än modlös, för något gör att de som lagar maten kommer varje vecka och det kändes i rummet. Detta något fick vi smak av när vi, ett par dagar senare, mötte en av våra lunchkompisar på stan. I hans hem, det vill säga en av Belgrads bänkar under tak. Det leendet, det bemötandet och det välkomnandet vi fick var utöver det vanliga. De var så tacksamma.

Veckan bjöd även på läxläsning, invigning av den lokala romaförsamlingen och ungdomshäng med pizza. Allt detta går att genomföra på hemmaplan. Poletten trillade ner för de flesta: kristen kan jag vara även i Sverige. Nej kristen BEHÖVER jag vara även i Sverige. Fattigdom är det värsta tänkbara för oss som gärna satsar på vårt eget bästa, vi som fötts in i en kultur av materialism och välfärd. Missförstå mig rätt, välfärden och vår förmåga att verkligen njuta av livet är goda ting. Man uppskattar aldrig Sverige mer än när man är utomlands sägs det. I Serbien mötte vi riktigt fattiga och utstötta, i Serbien blev vi tolv bjudna på middag av en familj som sammantaget tjänar mindre än ett studiebidrag i månaden. Fortsättningsvis innan resan förberedde vi oss genom att läsa några kapitel om mission ur ett studiematerial och givetvis har bilden av pengar förändrats för mig. Bilden av ägodelar har förändrats. Det jag bär med mig är förståelsen av att vi behöver ett förändrat synsätt. Detta är ingen nyhet för dig som läser, för det hör vi hela tiden från olika håll, man blir pressad att göra det goda för alla som behöver ens hjälp. Det är vårt ansvar att tiggaren lider, att flyktingar inte får plats och så vidare. Denna världsbild ställdes på sin spets när serberna redan hade en rutin, en dröm, koll på läget och samma tro på Jesus som jag. Hur vågar jag komma dit och påstå att min inlärda livsstil är måttstocken för hur resten av världen skall ha det? Till syvende och sist gällde det att leva församling, leva i det jag som Gud format i min mammas mage, veta att det är okej att göra misstag. Vem är jag att ställa mig för vad Gud har på sitt hjärta? (JON 4:6-11) I vår skyddade värld tillåter jag en hinna växa mellan mig och resten av världen, i våra hem och i våra dagliga val får andra inte plats, i den aspekten är vi nog alla själviska i vårt land. Det är inte någon annan än vi som ska igenom den trånga porten förstod jag ganska snart under resan. Det är när man ser folket på ekonomins rand, de som inte (likt oss) kräver flera jordklots resurser, det är först då vi kan förstå att vi är kamelen som skall genom nålsögat. Skörden

är stor, det här med tron på Jesus Kristus som din och min HERRE är på riktigt. Vår familj är stor och det är inte bara vi som får stå ut med glåpord för vår tros skull. Och de ber för oss, vi kan be vi med!

Slutligen så vill jag säga att romerna har det sämre ställt än vi ens kan föreställa oss. Men det visste vi redan. Människor svälter varje dag, vare sig vi prioriterar nytt kök eller att stödja en familj i en månad. Det blev en helt annan sak när reseledaren bad oss om ett bidrag till en familj vi träffat, då samlade ett dussin ungdomar in vad familjen hade i utgifter fram tills slutet på mars nästa år. Jag önskar att följande lärdom från utlandet skulle landa i god jord i våra hjärtan, vi som lever i den svenska kulturen:

Det är egoistiskt att låta människor i sin närhet fara illa utan att man gör något. Om vår tillit till staten övergår vår kärlek till våra medmänniskor har vi förlorat något som man värdesätter i hela östvärlden. Banden till familjen, församlingen, vår Herre- utan de relationerna så är vi ingenting.

Utan kärlek är vi ingenting.

All värme och Guds rika välsignelse,

// Rebecca

 

Förväntan Omgivning Hanne, vår fantastiska reseledare

Hälsningar från Gun och Åke i Tanzania

Hej kära församling!
Skickar en liten hälsning från oss i Bukoba Tanzania.
Just nu är kl 04.30 och jag har ‘administrationstid’  som jag numera kallar det när jag inte kan sova😊. Efter vi hade gått och lagt oss igårkväll drog ett tropiskt åskväder in över stan. Det blåste först så hårt att gardinen stod rakt ut från fönstret och strax därefter började regnet vräka ner. Blixtarna avlöste varandra och även åskknallarna. Det var inte tal om att man skulle kunna somna!!
Nu har vi passerat halvtid av vår vistelse här – och den första tiden har gått åt till att ta hand om gäster för min (Guns) del! Åke har redan från start varit igång med arbetet för gatubarnen. Det har varit väldigt stimulerande och roligt med gäster. Gissar att flera av er pratat med Lotta Kurlberg, som också var med här i början.
Den sista veckan har jag haft 3 studenter från Odontologen här. De har gjort examensarbete ute på lokala skolor. Vilken upplevelse de har haft! Det är oerhört berikande att kunna få komma in i skolor långt ute på landsbygden och träffa massor av underbart glada och positiva skolbarn trots att deras omständigheter är väldigt små.
Och att dessutom få uppleva myllret av alla mycket färgglatt klädda människor blandat med motorcyklar o bilar inne i stan är också spännande. För att inte tala om ett besök inne på stans stora marknad!
Men det som våra gäster har sagt varit det som mest berört dem har varit besöket ute på gårdarna där våra gatubarn bor. Om barnen vet att det ska komma gäster så  samlas de och sjunger en välkomstsång. Sen blir det lite hälsningar och berättelser om projektet och därefter kommer trummorna fram!!  De älskar att spela trumma och dansa!
Veckorna som ligger framför ska jag nu sätta igång med undersökningar och ev behandlingar av våra barn och anställda. Det är primitivt – jag använder pannlampa och en vanlig trästol! Och förhoppningsvis lyckas Åke hjälpa tandläkaren i stan att få igång snabb- borrmaskinen så jag kan få låna den när det behövs lite senare.
I söndags gick vi till vår käre vän pastor Emanuels pingstkyrka. Den är fortfarande inte färdigbyggd, utan väggarna på långsidorna är flätade mattor av palmblad, och längst ner i salen ligger en stor grushög! Sången och musiken är mycket härlig och livfull. Men det som grep mig mest var hans starka predikan. Varför skyddar vi våra hus och ägodelar så mycket jämt – och inte vårt hjärta??? Varför släpper vi in så mycket skräp och oviktigt där, när Gud har sagt att vi framförallt ska bevara hjärtat rent …?
Ja, det där behöver vi tänka på oavsett hudfärg! Här skyddar man ju sig verkligen mycket mot inbrott . Höga murar, grindar med stora hänglås och nattvakter . Så liknelsen blir väldigt lätt att förstå. Men jag känner att det är ändå så viktigt för oss svenskar också!
Så nu slutar jag med detta, och önskar alla en fin1 advent!
Jag blev så glad igårkväll när jag såg på facebook att julkonserten blir 4 advent, för då är vi hemma och kan komma och njuta!
Varma  ( i dubbel bemärkelse) hälsningar Gun o Åke Nyström
Bild 1: besök på marknaden. Kvinnan till höger rensar gräshoppor, dvs hon plockar av vingar och ben. Sen friterar man dem och äter som snacks! Alla – utom jag – älskar dem ☺
Bild 2: vi har haft lite fest med våra gatubarn, och här har vi fikapaus
Bild 3: vi är hemma och fikar hos pastor Emanuel efter gudstjänsten. Hans dotter Fegt.
thumbnail_DSC_1797 thumbnail_DSC_1497 thumbnail_DSC_0944

Nytt hus, ny tillvaro! – En hälsning från Emilia i Norge

Hej alla goa människor som läser detta! 

Jag skrev ett brev i oktober som jag skulle vilja dela med er! Använd den nedanstående länken för att komma till brevet. 

Hälsningar Emilia, vi ses i december! 🙂

http://us7.campaign-archive2.com/?u=b2369ddf4d8b5def713dee417&id=993810758e&e=[UNIQID]