Rebecca i Serbien

Där vi är

Tolv personer var vi som åkte från olika delar av Sverige, för att prova på hur det kan vara att åka ut som missionär till Serbien. EFK var samordnare för resan men den var även riktad till andra samfund. Innan vi åkte iväg var gruppen på förberedelsedag i Ryttargårdskyrkan i Linköping. Under sändningsbönen kom två särskilda ord upp hos förebedjarna: de uppmanade oss att inte underskatta vad Gud kan göra i ens hjärta under ett par dagar samt en uppmuntran om att den heliga ande kommer vara med oss under resan.

Väl i Serbien så var vi gäster i missionärernas vardag. Det blev en stor chock när vi inte fick hjälpa serberna mer påtagligt. De flesta av oss hade som många andra bilden av en missionär som en frikyrklig person från väst. En glad en som satt i en grupp med barn och läste läxan- eller en missionärsfamilj som byggde en kyrka/ett hus åt lokalbefolkningen. I verkligheten var livet som utsänd inte mer avancerat än vad vi kan åstadkomma i Sverige. Resan gjorde förändringar i sinnet hos oss allihopa, men på ett helt annat sätt än man förväntat sig. För hur många gånger har man inte hört att de som fått se fattigdom blir tacksamma för vad de har? Denna tanke återkommer jag till lite senare.

Under resan fick vi se många aspekter av vad en missionär kunde göra i Serbien. Varje onsdag turas fem medlemmar i baptistkyrkan i Belgrad om att laga mat till hemlösa i samma stad. Det är femton män och kvinnor som på satt tid staplade in med tomma magar och icke utmärkande utseende. Den onsdagen serverades gulaschsoppa med nybakat bröd och pasta till. Av hygienskäl får gästerna inte ta själva utan maten serveras tillsammans med en kopp varmt te på matborden. Innan alla börjar äta kommer en pastor och predikar med passion för de femton som kommit, innan han läser bordsbönen. Vi satte oss, alla som fick plats vid ett bord med fyra belgradare. De flesta tyddes modlösa, trötta på vardagslunken som hemlös och med en syn på oss som naiva västlänningar. En av dem avslutade vårt samtal med “var smart och kom aldrig tillbaka hit igen, stanna där du kommer ifrån”. Personen i fråga verkade inte alls mena detta på ett rasistiskt vis, utan bara som en allmän varning om att det inte är ett ställe där man vill leva sitt liv. Men lunchen var allt annat än modlös, för något gör att de som lagar maten kommer varje vecka och det kändes i rummet. Detta något fick vi smak av när vi, ett par dagar senare, mötte en av våra lunchkompisar på stan. I hans hem, det vill säga en av Belgrads bänkar under tak. Det leendet, det bemötandet och det välkomnandet vi fick var utöver det vanliga. De var så tacksamma.

Veckan bjöd även på läxläsning, invigning av den lokala romaförsamlingen och ungdomshäng med pizza. Allt detta går att genomföra på hemmaplan. Poletten trillade ner för de flesta: kristen kan jag vara även i Sverige. Nej kristen BEHÖVER jag vara även i Sverige. Fattigdom är det värsta tänkbara för oss som gärna satsar på vårt eget bästa, vi som fötts in i en kultur av materialism och välfärd. Missförstå mig rätt, välfärden och vår förmåga att verkligen njuta av livet är goda ting. Man uppskattar aldrig Sverige mer än när man är utomlands sägs det. I Serbien mötte vi riktigt fattiga och utstötta, i Serbien blev vi tolv bjudna på middag av en familj som sammantaget tjänar mindre än ett studiebidrag i månaden. Fortsättningsvis innan resan förberedde vi oss genom att läsa några kapitel om mission ur ett studiematerial och givetvis har bilden av pengar förändrats för mig. Bilden av ägodelar har förändrats. Det jag bär med mig är förståelsen av att vi behöver ett förändrat synsätt. Detta är ingen nyhet för dig som läser, för det hör vi hela tiden från olika håll, man blir pressad att göra det goda för alla som behöver ens hjälp. Det är vårt ansvar att tiggaren lider, att flyktingar inte får plats och så vidare. Denna världsbild ställdes på sin spets när serberna redan hade en rutin, en dröm, koll på läget och samma tro på Jesus som jag. Hur vågar jag komma dit och påstå att min inlärda livsstil är måttstocken för hur resten av världen skall ha det? Till syvende och sist gällde det att leva församling, leva i det jag som Gud format i min mammas mage, veta att det är okej att göra misstag. Vem är jag att ställa mig för vad Gud har på sitt hjärta? (JON 4:6-11) I vår skyddade värld tillåter jag en hinna växa mellan mig och resten av världen, i våra hem och i våra dagliga val får andra inte plats, i den aspekten är vi nog alla själviska i vårt land. Det är inte någon annan än vi som ska igenom den trånga porten förstod jag ganska snart under resan. Det är när man ser folket på ekonomins rand, de som inte (likt oss) kräver flera jordklots resurser, det är först då vi kan förstå att vi är kamelen som skall genom nålsögat. Skörden

är stor, det här med tron på Jesus Kristus som din och min HERRE är på riktigt. Vår familj är stor och det är inte bara vi som får stå ut med glåpord för vår tros skull. Och de ber för oss, vi kan be vi med!

Slutligen så vill jag säga att romerna har det sämre ställt än vi ens kan föreställa oss. Men det visste vi redan. Människor svälter varje dag, vare sig vi prioriterar nytt kök eller att stödja en familj i en månad. Det blev en helt annan sak när reseledaren bad oss om ett bidrag till en familj vi träffat, då samlade ett dussin ungdomar in vad familjen hade i utgifter fram tills slutet på mars nästa år. Jag önskar att följande lärdom från utlandet skulle landa i god jord i våra hjärtan, vi som lever i den svenska kulturen:

Det är egoistiskt att låta människor i sin närhet fara illa utan att man gör något. Om vår tillit till staten övergår vår kärlek till våra medmänniskor har vi förlorat något som man värdesätter i hela östvärlden. Banden till familjen, församlingen, vår Herre- utan de relationerna så är vi ingenting.

Utan kärlek är vi ingenting.

All värme och Guds rika välsignelse,

// Rebecca

 

Förväntan Omgivning Hanne, vår fantastiska reseledare