Om Raderad Användare

Denna skribent har ännu inte fyllt i någon information.
Hittills har Raderad Användare skapat 30 blogginlägg för.

Karin i Amazonas

Hej kära församling!

 

Tiden går snabbt och jag har nu snart varit iväg i 3 veckor hemifrån. Resan började i Amazonas, Brasilien, då jag fick vara med på en konferens ute i indianstammen Sateré Mawés territorium. Det var en lång resa dit, runt 30 timmar med båt (medströms), tillbaka till Manaus (motströms) hade båten drygt 40 timmar… fast jag och mina vänner från Ray of Hope tog oss tillbaka snabbare med andra snabbgående båtar och bil sista biten. Då tog resan runt 10 timmar. Roligt att få se andra delar av Amazonas där jag tidigare inte varit.

 

Men så häftigt att få komma till detta område, där de flesta inte ens pratar portugisiska, utan bara sitt eget språk sateré. Att få möta indianerna som bor långt ute i djungeln och se en bit av deras kultur. Under konferensen tog 32 emot Jesus och de döpte 3 personer i floden.

 

Jag har också hunnit med ett par dagar på Barn i Nöds center Kärlekens Hem i Manacapuru. Alltid lika roligt att komma dit och möta alla barn och tonåringar!

 

Nu har jag snart varit en vecka på Dominikanska Republiken och besökt vårt center här. Det har varit fina dagar och möte med massor av barn! Förra året när jag var här var det ovisst hur arbetet framöver skulle komma att bli, men nu ser jag hur allt löst sig på ett fantastiskt sätt.

 

Förra året kom beskedet att alla barn från 4,5 års ålder ska vara i skolan hela dagen. Det gjorde att alla barn som tidigare tillbringat förmiddagen eller eftermiddagen på Hannacentret nu inte längre kunde göra det.

 

Men Aracelis och Alba hade då en idé om att ta in yngre barn, från 3 års ålder, på förmiddagarna. Sen ville vi heller inte helt släppa dem som tidigare varit med i aktiviteterna så vi öppnade upp för dem 3 eftermiddagar i veckan, efter skolan. Och till min stora förvåning så kommer praktiskt taget alla! Det var runt 100 barn dessa eftermiddagar! Och på förmiddagarna är det runt 50 småttingar och dom är så otroligt söta med alla sina små flätor på huvudet!

 

En fantastisk sak som Aracelis berättade var att en av dessa små, Juliana 3,5 år, hon gick varje dag hem och berättade allt om dagen. Hon berättade vad hon fått lära sig om Jesus och resultatet av det är att nu är hela familjen med i kyrkan! Denna lilla söta 3,5-åring har vunnit hela sin familj för Jesus!!!

Känner mej verkligen glad över att se att arbetet på centret fortsätter och att det också växer! Kvinnorna som arbetar på Hannacentret gör ett fantastiskt jobb!

 

Nu på söndag reser jag tillbaka till Amazonas och har några sista dagar där, då mycket ska hinnas med. Jag ska besöka vårt andra centret Lyckliga Barn i djungelstaden Autazes, på utflykt med en grupp som går engelskakurs hos Ray of Hope och lite andra möten. Tiden springer på snabbt och snart har hela månaden gått… Men jag känner mej glad och tacksam för allt jag fått se och uppleva!

 

Tack för att ni är med mej i förböner!

Varma hälsningar från Azua i Dominikanska Republiken!

Karin

 

Karin i Amazonas2018-09-21T07:47:02+02:00

Från Emilia

Hej kära Hönö Missionskyrka!

Jag tänkte ta er med på en ”tur” in i mitt församlingsplanteringsliv här i Skien, Norge. Med mig på telefon har jag Katarina, som är en del av vår församling ”2:42”! (Namnet kommer ifrån Apostlagärningarna 2:42). Första gången jag träffade henne var utanför en av Skiens pubar. Detta var för cirka 2 år sedan, då vi ofta gick ut på helgerna för att lära känna staden vi bor i och för att be för människor om vi fick möjlighet. Jag minns speciellt en kväll då Gud berörde många vi bad för, du kan ju tänka dig att vi var riktigt ”taggade”! En man sa att när han var runt oss var det en goare atmosfär än vad han någonsin tidigare hade upplevt. En kriminell ville ha förlåtelse och hopplösa tonåringar fick möta Guds kärlek. Det var också den kvällen vi mötte nya vänner, Katarina var en av dem.

Detta är ett blogginlägg som visar att det finns människor runt dig som du träffar dagligen eller kanske aldrig har träffat, som längtar efter att vara en del av församlingen. Jag hoppas att detta kan inspirera er till att vara en äkta och brinnande församling, som är ivrig och öppen för att bjuda in nya in i gemenskapen.

Katarina. Hon är en sprudlande och modig kvinna som kan förvåna de flesta. Jag har valt att intervjua henne för att hon inspirerar mig så mycket. Till exempel för två år sedan tog hon ledigt ifrån jobbet i tre veckor för att åka ner och hjälpa till i flyktingkrisen med alla som kom över med båt. Det är inte många jag känner som hade tagit ledigt och åkt dit helt själv. Vi är väldigt glada över att ha henne i vår församling. Nu ska jag sluta prata, vi ska höra ifrån henne själv.

Hejsan! Kan du berätta kort om vem du är?
Hej! Jag heter Katarina Löberg, är 33 år och jobbar som specialistsjuksköterska på en psykiatrisk avdelning.

Hur kom du i kontakt med 2:42?
Jag skulle på en avskedsmiddag för en kollega, men kom sent till stan, så att dom jag skulle träffa hade redan gått hem. På vägen hem träffade jag många ifrån UMU/kyrkan som jag började prata med. Jag hade tidigare fått en inbjudan till ett 20-års jubileum som UMU hade, och hade tänkt lite på det. Nu blev det ännu lättare att gå dit när jag visste att det var några kända ansikten där. Det var en jättebra kväll med lovsång och jag hälsade på många som jag idag ser som mina vänner. Länge hade jag letat efter en gemenskap med folk i samma ålder som mig, där jag kunde få andlig påfyllning här i Skien, så det var ett bönesvar.

Har du varit en del av en kristen gemenskap tidigare?
Jag har gått på en kristen skola. Som vuxen funderade jag på den gemenskapen som min syster hade i Oslo. Jag var med henne där på möten när jag hälsade på och jag hoppades kunna hitta något liknande i Skien, som jag kunde vara en del av.

Vad uppskattar du med att vara en del av en gemenskap och hur har det påverkat dig?
Jag upplever att när man delar vardagen ihop, det nära, fina och ledsamma, det gör att man kommer närmre varandra. Kvalitetstid. ❤ Jag känner att det är bra för mig med andlig påfyllning och att ha någon att be tillsammans med. Min vecka blir bättre av det. Jag läser mer i Bibeln efter att jag blev en del av 2:42. Jag har också vågat att be högt tillsammans med familjen. Jag inkluderar Gud i val jag tar och försöker att lyssna efter vad han önskar med mitt liv.

Om man önskar att bjuda med sig vänner eller bekanta till sin kristna gemenskap, vad tror du är viktigt att tänka på då, ev. vad var viktigt för dig?
Jag upplevde att det fanns rum för att ställa ”dumma” frågor och bli tagen på allvar oavsett vad jag frågade om. Jag kände att jag blev mött av ett genuint intresse och att alla var välkomna. Det var bra att man kunde bli inkluderad i allt; spelkvällar, hobbykvällar, promenader eller lovsångskvällar.

Nämn något positivt om 2:42 (eller kyrkor i allmänhet) som du inte hittar i ett annat sammanhang?
Varma och inkluderande människor som lägger sina liv i Guds händer.

Kan du nämna något i 2:42 som du tycker speglar Guds karaktär?
Generositet och ett kärleksfullt hjärta.

Något annat du tänker på?
Ett sätt att uppleva 2:42 är att besöka oss!

Tusen tack Katarina, vi ses!

I Skien, precis som på öarna, har vi många kyrkor. Jag tror att vi alla längtar efter att se dem växa och att få dela med sig till andra av det vi har upplevt med Gud och församlingen. Jag önskar inte bara att få se kyrkorna fyllda, men att det är så fullt att vi måste starta fler. Jag är väldigt tacksam för min uppväxt i Hönö Missionskyrka, den har gett mig tillhörighet, glädje, och en stor möjlighet att lära känna Gud och följa Honom. Därför är det så meningsfullt för mig att nu vara en del av en församlingsplantering och leva en utåtriktad livsstil. Jag älskar att se sådana som Katarina hitta sin plats, att se de stora färändringarna som har hänt i hennes liv. Bara att höra om hur länge hon hade gått och längtat efter en nära gemenskap, precis som den hennes syster hade i Oslo, det gör mig så glad. Jag tackar Jesus för att vi kunde vara i stan just den kvällen så att vi kunde träffa henne. Det visar också hur viktigt det är med en inbjudan och som hon sa att ha några ”kända ansikten” när man för första gången kommer till en kyrka. Det hjälper inte alltid att bara öppna dörrarna, vi behöver också vara den som bjuder med.

Min vecka blir bättre av att vara en del av ”2:42”, säger Katarina. Det påminner mig om att vi har något att ge till människor. Jag håller med, jag märker en stor skillnad i vardagen om jag har fått andlig påfyllning eller inte. Bjud med människor med stor frimodighet! Jag vet att inte alla är intresserade, det är ju en annan sak, men tänk om den du bjuder med faktiskt går och längtar.

Det var detta lilla budskap jag ville skicka med er idag. Låt oss tillsammans vara församlingar som är bra på att inkludera människor. Men vi ska inte göra det i egen kraft! Det goa är att Gud gör människor redo och drar dem till sig, jag är övertygad att han vill visa dig vilka dessa är. Jesus lever och han jobbar i människors liv. I Lukas 19:10 står det att ”Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.” Tänk efter första gången du sökte efter Gud, visst var han lättillgänglig! Han är en far som alltid låter sitt ansikte skina över oss och är vänd mot oss. Det står också i 1 Kor 3:6 ”Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten.” Vi får vara med i det som Gud gör. Det är uppmuntrande för mig att tänka på!

Jag önskar er Guds välsignelse och vi ses snart!
Emilia

Från Emilia2017-11-17T11:32:02+01:00

Nepal

Här följer en liten rapport från några händelserika veckor i Nepal. Började med att jag vid en högtidlig ceremoni vid forskningsavdelningen på Tribhuvan University Teaching Hospital i Kathmandu, landets huvudstad blev utsedd till gästprofessor. Åtföljdes av tre dagar av styrelsemöte  på det andra statliga universitetssjukhuset Patan Academy of Health Sciences, tidigare missionssjukhus där vi jobbade under 80-talet. För sju år sedan startades här en mycket modern läkarutbildning, i syfte att utbilda läkare landsbygden där det, till skillnad från huvudstaden, råder stor brist på sjukvårdspersonal.  Den enda utbildning vad jag vet där ordet ”love” finns med i programförklaringen.
Sedermera vidtog bussresa till turiststaden Pokhara, 200 km väster om huvudstaden, varifrån vandring upp mot byar med hänförande utsikt över centrala Himalaya vidtog. De två första dagarna regn och mulet men på tredje dagen klar himmel med fin vy av snöbergen. Efter några dar i detta område tog vi taxi fyra timmar söderut till missionssjukhuset i Tansen där vi arbetade i början av 80-talet. Sjukhuset ligger på en ås i östvästlig riktning, med fantastisk utsikt  både söder o norrut. Kyrkorna i Tansen liksom i resten av landet är flera än tidigare. Samverkan dem emellan varierar något. Sannolikt kommer kyrkorna bli mer sammansvetsade framöver då parlamentet i september antog en lag som straffbelägger konvertering till annan religion;  detta efter påtryckningar från hindunationalister både i Nepal och Indien.
Efter ”hemkomsten” till KTM har Lotta och hennes syster ägnat sig åt shopping och sight-seeping och för några dagar sedan flygit hem till Sverige. Själv har jag suttit i ett antal möten på Teaching Hospital med syfte att utveckla forskningsarbetet vid Nepals första och största universitetssjukhus. Även om sjukvården främst i huvudstaden utvecklats kraftigt de senaste decennierna,  saknas forskningskultur i Nepal. Detta beror till stor del på att de flesta läkare på universitetssjukhus också jobbar privat på fritiden. Det blir då inte mycket tid över för forskning. Man ser om sitt eget hus, vilket i och för sig är ganska universellt, men här också inspirerat av den hinduiska kulturen, som mycket präglas av individualism, feel good – jämför yogakulturen. Under hinduhögtiderna  för några veckor sedan hade man en dag av självtillbedjan (maha pooja).  Även om Mahatma Gandhi uttalade många kloka ord delvis inspirerat av bergspredikan, saknas här den solidaritet med samhället vi finner i den jude-kristna traditionen.
Under de två sista dagarna har jag medverkat i en cancer konferens i en stad på gränsen till Indien. Jag har träffat många läkare från olika sjukhus, med nästan alla en bakgrund under sin utbildning och karriär på något av missionens skolor och sjukhus. United Mission to Nepal, som vi arbetade med under 80-talet, var under flera decennier den största arbetsgivaren utanför staten. De flesta nepaleser känner till UMN och många uttrycker tacksamhet över dess arbete och betydelse för landet.  En och annan utrycker också sin uppskattning över missionärernas överlåtelse till sitt uppdrag, sin kärlek till det nepalesiska folket och höga etiska standard. Min bön är att det som på detta sätt såtts också skall får bära frukt i minskad korruption, solidaritet med samhället och att nepaleser i ännu större utsträckning skall följa Jesus.
varma hälsningar från ett soligt Kathmandu
Göran
Nepal2017-11-08T10:20:19+01:00

Brasilien och Dominikanska Republiken

Kära församling!

Nu har jag gått lite mer än 2 veckor sen jag lämnade Hönö för att resa till andra sidan jordklotet och besöka Barn i Nöds projekt i Brasilien och Dominikanska Republiken. Det var ju lite frågetecken hur det skulle bli med resan till DR eftersom orkanerna avlöste varandra i Karibien. Men Azua, som ligger i sydvästra delen av Dominikanska Republiken, var inte drabbat så min vecka där var lugn.

 

Hannacentret i Dominikanska Republiken

Jag berättade ju på gudstjänsten innan jag reste att det var lite frågetecken angående arbetet i Dominikanska Republiken eftersom barnen som tidigare gått halvdagar i skolan nu ska gå heldagar. Det gör ju att barnen inte kommer att kunna komma och vara med i aktiviteterna som de tidigare gjort på dagtid. Marta, som varit ansvarig på plats, lämnar nu också DR efter drygt 4,5 år. Marta har varit en klippa och hon har arbetat fram ett mycket bra projekt och tränat personalen på plats. Marta är en god vän till mig från Brasilien och hon har varit på Hannacentret som missionär.

 

Men efter möten med de andra kvinnorna som arbetar på Hannacentret har vi hittat en väldigt bra lösning och fortsättning för projektet. De hade redan 50 barn som är 4 år på en lista som väntar på att få börja. De kommer att jobba med dessa 4-åringar tills de börjar skolan och sen får nya komma in. Barnen kommer att komma månd-fred på förmiddagarna och på så sätt få en bra inskolning innan det är dags att börja skolan på riktigt.

 

Min oro var också dessa barn som vi haft dessa år på centret, skulle de nu bara vara borta? Men centret kommer att vara öppet för dem ett par timmar efter skolan tis-tors, då de kan få hjälp och stöd. Så det känns fantastiskt bra!

 

En kvinna som bodde i området berättade för oss att Hannacentret har förändrat hela området. Hon sa att det berör även barnen som inte finns med på centret, för de andra barnen tittar på centrets barn och tar efter hur de gör. Det har verkligen blivit ringar på vattnet och det var ju precis det vi önskade när vi byggde på denna plats för 5 år sen. Jag känner mig väldigt nöjd och glad över hur väl allt har ordnat sig.

 

Ray of Hope i Amazonas, Brasilien

Nu i söndags var jag ute med Ray of Hope i en indianby som ligger mig varmt om hjärtat. São Tomé är en av de första indianbyar som jag besökte när jag bodde här 2004. Det var också här som jag 2008 hade förmånen att få döpa Petrolina, hövdingens fru.  Nu är det säkert 3–4 år sen jag sist besökte byn så det var ett kärt återseende! Vi fick ett fantastiskt fint mottagande och det känns helt otroligt för mig att befinna sig på andra sidan jordklotet, långt ut i djungeln, och mötas av dessa glada tillrop och bli tilltalad med namn. Att få se frukten av det arbete som Ray of Hope gjort och som jag fått vara en del av nu i 13 år ute i byarna i djungeln.

 

Kärlekens Hem

Jag har också besökt vårt center Kärlekens Hem i Manacapuru. Det är så klart också en hjärteplats, eftersom det var det första centret jag har varit med om att bygga upp. Arbetet bland barnen fungerar väldigt bra. Jag var också ute på promenad och besökte en del hem där våra barn bor. Ett mycket fattigt område där det finns mycket droger och kriminalitet.

 

Stiftelsen Glada Barn

26-27 sep ska jag åka till Autazes här i Amazonas och besöka centret som våra söndagsskolebarn stödjer. Där har vi under våren byggt en idrottsplan, under tak, där barnen på centret och även de som bor i omgivningen har många aktiviteter. Ska bli väldigt roligt att se det stå där i verkligheten och få veta hur det används i arbetet. Jag har fått många positiva reaktioner och rapporter.

 

Sen innan jag åker hem, den 2 okt, ska jag besöka centret vi har i Japeri, utanför Rio de Janeiro. Det är några år sen jag var där, så det blir fint att möta barnen och de som arbetar där.

 

Tack för att ni finns med och ber när jag är ute på dessa resor. Det betyder otroligt mycket att veta att ni finns med och bär!

Karin Johansson

 

 

Brasilien och Dominikanska Republiken2017-09-26T09:21:11+02:00

Karin i Brasilien

Hej församlingen!
Sen drygt en vecka så befinner jag mig i Amazonas (Brasilien) och igår (fredag) kom jag tillbaka till Manaus efter 6 dagar ute på floden. Har varit ute med ett till största delen amerikanskt läkarteam som har tagit emot folk i olika byar ute i djungeln. Det har varit väldigt bra! 5 läkare, 3 sjuksköterskor och en tandläkare tog emot runt 500 pers under dessa dagar… 🙂 Jag har hjälpt till så att folk fått läsglasögon, vi kollade vad de behövde och delade ut olika styrkor på glasögonen, det blev över 500 par! Vi satte också upp ett apotek där patienterna fick gå och hämta ut medicin efter läkarbesöken.
En dag tillbringade vi på ett av centren som Barn i Nöd understöder, det kom så massor av folk så till slut fick dom stänga grinden och sätta stopp för läkarna klarade inte av mer. Det är ju väldigt varmt också… Det har också varit ett härligt team från Ray av Hope med tolkar och andra för specifika uppgifter. Vi har haft väldigt roligt! Även om jag fått höra berättelser om barn som gör så ont i hjärtat… Man får ta del av både glädje och sorg när man är ute så här och möter människorna i deras vardag.
Men det känns fantastiskt att få vara med på sådana här äventyr och tillbringa flera nätter i hängmatta under ett myggnät. Det är häftigt att se hur folk kommer i småbåtar och kanoter från alla håll för att få hjälp av läkarna. Det är långt till närmaste sjukhus, även om det ibland finns små hälsohus i byarna. Men det kanske bara i bästa fall har öppet någon gång i veckan och de har för det mesta ingen medicin att kunna ge ut. Så att ett läkarteam kommer på detta sätt är en stor välsignelse för folket i byarna.
Denna helgen är vi kvar i Manaus och sen på måndag ska jag besöka Barn i Nöds andra center som ligger i djungelstaden Manacapuru, drygt en timma från Manaus med bil. Men då har jag bara med mig tre personer. Det blir roligt att komma dit och träffa barnen igen och även ta en promenad i området där barnen bor och göra hembesök. Sen kommer jag hinna med ytterligare en liten tur med övernattning i djungeln för att besöka byar med Ray of Hope innan jag åker hem i slutet av nästa vecka. Tack för att ni kommer ihåg oss i bön!
Varma hälsningar från Amazonas!
Karin Johansson

Karin i Brasilien2017-04-25T09:07:27+02:00

Påskvandring

Påskvandring

I eftermiddagssolen på långfredagen var vi ett trettiotal förväntansfulla påskvandrare som mötte upp vid Missionskyrkan. Idén till detta har Lars burit med sig under flera år men inte riktigt vetat hur den skulle genomföras. En test gjordes i bönegruppen förra året då några tappra vandrare trotsade regn och blåst men blev rikligt belönade då solen bröt igenom efter halva tiden. Nere vid bokhandeln fick vi då se dubbla regnbågar. Det kändes lite som ett tecken om att fortsätta påskvandrandet i större skala då vi hade fått en försmak av löftesbågen.

Vandringen i år genomfördes i grupper om 7-8 personer där någon li varje grupp läste färdiga texter och böner om Jesu Golgatavandring  vid 14 stationer från Konferensängen ner till Länkarnas. Där avslutades vandringen med att vi gick ut på den gamla bryggnocken och, de som ville, kastade en sten som symbol för vår synd i glömskans stora hav.

Tror säkert att denna vandring kommer att upprepas. Tanken är att kunna bjuda med grannar och kompisar eftersom tröskeln är låg och det inte krävs något personligt mer än att gå och lyssna. Jag är övertygad att många skulle vilja närma sig påskens stora under på detta sätt.

 

Lars Fredén

Påskvandring2017-04-19T11:02:42+02:00

Rebecca i Serbien

Där vi är

Tolv personer var vi som åkte från olika delar av Sverige, för att prova på hur det kan vara att åka ut som missionär till Serbien. EFK var samordnare för resan men den var även riktad till andra samfund. Innan vi åkte iväg var gruppen på förberedelsedag i Ryttargårdskyrkan i Linköping. Under sändningsbönen kom två särskilda ord upp hos förebedjarna: de uppmanade oss att inte underskatta vad Gud kan göra i ens hjärta under ett par dagar samt en uppmuntran om att den heliga ande kommer vara med oss under resan.

Väl i Serbien så var vi gäster i missionärernas vardag. Det blev en stor chock när vi inte fick hjälpa serberna mer påtagligt. De flesta av oss hade som många andra bilden av en missionär som en frikyrklig person från väst. En glad en som satt i en grupp med barn och läste läxan- eller en missionärsfamilj som byggde en kyrka/ett hus åt lokalbefolkningen. I verkligheten var livet som utsänd inte mer avancerat än vad vi kan åstadkomma i Sverige. Resan gjorde förändringar i sinnet hos oss allihopa, men på ett helt annat sätt än man förväntat sig. För hur många gånger har man inte hört att de som fått se fattigdom blir tacksamma för vad de har? Denna tanke återkommer jag till lite senare.

Under resan fick vi se många aspekter av vad en missionär kunde göra i Serbien. Varje onsdag turas fem medlemmar i baptistkyrkan i Belgrad om att laga mat till hemlösa i samma stad. Det är femton män och kvinnor som på satt tid staplade in med tomma magar och icke utmärkande utseende. Den onsdagen serverades gulaschsoppa med nybakat bröd och pasta till. Av hygienskäl får gästerna inte ta själva utan maten serveras tillsammans med en kopp varmt te på matborden. Innan alla börjar äta kommer en pastor och predikar med passion för de femton som kommit, innan han läser bordsbönen. Vi satte oss, alla som fick plats vid ett bord med fyra belgradare. De flesta tyddes modlösa, trötta på vardagslunken som hemlös och med en syn på oss som naiva västlänningar. En av dem avslutade vårt samtal med “var smart och kom aldrig tillbaka hit igen, stanna där du kommer ifrån”. Personen i fråga verkade inte alls mena detta på ett rasistiskt vis, utan bara som en allmän varning om att det inte är ett ställe där man vill leva sitt liv. Men lunchen var allt annat än modlös, för något gör att de som lagar maten kommer varje vecka och det kändes i rummet. Detta något fick vi smak av när vi, ett par dagar senare, mötte en av våra lunchkompisar på stan. I hans hem, det vill säga en av Belgrads bänkar under tak. Det leendet, det bemötandet och det välkomnandet vi fick var utöver det vanliga. De var så tacksamma.

Veckan bjöd även på läxläsning, invigning av den lokala romaförsamlingen och ungdomshäng med pizza. Allt detta går att genomföra på hemmaplan. Poletten trillade ner för de flesta: kristen kan jag vara även i Sverige. Nej kristen BEHÖVER jag vara även i Sverige. Fattigdom är det värsta tänkbara för oss som gärna satsar på vårt eget bästa, vi som fötts in i en kultur av materialism och välfärd. Missförstå mig rätt, välfärden och vår förmåga att verkligen njuta av livet är goda ting. Man uppskattar aldrig Sverige mer än när man är utomlands sägs det. I Serbien mötte vi riktigt fattiga och utstötta, i Serbien blev vi tolv bjudna på middag av en familj som sammantaget tjänar mindre än ett studiebidrag i månaden. Fortsättningsvis innan resan förberedde vi oss genom att läsa några kapitel om mission ur ett studiematerial och givetvis har bilden av pengar förändrats för mig. Bilden av ägodelar har förändrats. Det jag bär med mig är förståelsen av att vi behöver ett förändrat synsätt. Detta är ingen nyhet för dig som läser, för det hör vi hela tiden från olika håll, man blir pressad att göra det goda för alla som behöver ens hjälp. Det är vårt ansvar att tiggaren lider, att flyktingar inte får plats och så vidare. Denna världsbild ställdes på sin spets när serberna redan hade en rutin, en dröm, koll på läget och samma tro på Jesus som jag. Hur vågar jag komma dit och påstå att min inlärda livsstil är måttstocken för hur resten av världen skall ha det? Till syvende och sist gällde det att leva församling, leva i det jag som Gud format i min mammas mage, veta att det är okej att göra misstag. Vem är jag att ställa mig för vad Gud har på sitt hjärta? (JON 4:6-11) I vår skyddade värld tillåter jag en hinna växa mellan mig och resten av världen, i våra hem och i våra dagliga val får andra inte plats, i den aspekten är vi nog alla själviska i vårt land. Det är inte någon annan än vi som ska igenom den trånga porten förstod jag ganska snart under resan. Det är när man ser folket på ekonomins rand, de som inte (likt oss) kräver flera jordklots resurser, det är först då vi kan förstå att vi är kamelen som skall genom nålsögat. Skörden

är stor, det här med tron på Jesus Kristus som din och min HERRE är på riktigt. Vår familj är stor och det är inte bara vi som får stå ut med glåpord för vår tros skull. Och de ber för oss, vi kan be vi med!

Slutligen så vill jag säga att romerna har det sämre ställt än vi ens kan föreställa oss. Men det visste vi redan. Människor svälter varje dag, vare sig vi prioriterar nytt kök eller att stödja en familj i en månad. Det blev en helt annan sak när reseledaren bad oss om ett bidrag till en familj vi träffat, då samlade ett dussin ungdomar in vad familjen hade i utgifter fram tills slutet på mars nästa år. Jag önskar att följande lärdom från utlandet skulle landa i god jord i våra hjärtan, vi som lever i den svenska kulturen:

Det är egoistiskt att låta människor i sin närhet fara illa utan att man gör något. Om vår tillit till staten övergår vår kärlek till våra medmänniskor har vi förlorat något som man värdesätter i hela östvärlden. Banden till familjen, församlingen, vår Herre- utan de relationerna så är vi ingenting.

Utan kärlek är vi ingenting.

All värme och Guds rika välsignelse,

// Rebecca

 

Förväntan Omgivning Hanne, vår fantastiska reseledare

Rebecca i Serbien2016-11-22T08:39:31+01:00

Hälsningar från Gun och Åke i Tanzania

Hej kära församling!
Skickar en liten hälsning från oss i Bukoba Tanzania.
Just nu är kl 04.30 och jag har ‘administrationstid’  som jag numera kallar det när jag inte kan sova?. Efter vi hade gått och lagt oss igårkväll drog ett tropiskt åskväder in över stan. Det blåste först så hårt att gardinen stod rakt ut från fönstret och strax därefter började regnet vräka ner. Blixtarna avlöste varandra och även åskknallarna. Det var inte tal om att man skulle kunna somna!!
Nu har vi passerat halvtid av vår vistelse här – och den första tiden har gått åt till att ta hand om gäster för min (Guns) del! Åke har redan från start varit igång med arbetet för gatubarnen. Det har varit väldigt stimulerande och roligt med gäster. Gissar att flera av er pratat med Lotta Kurlberg, som också var med här i början.
Den sista veckan har jag haft 3 studenter från Odontologen här. De har gjort examensarbete ute på lokala skolor. Vilken upplevelse de har haft! Det är oerhört berikande att kunna få komma in i skolor långt ute på landsbygden och träffa massor av underbart glada och positiva skolbarn trots att deras omständigheter är väldigt små.
Och att dessutom få uppleva myllret av alla mycket färgglatt klädda människor blandat med motorcyklar o bilar inne i stan är också spännande. För att inte tala om ett besök inne på stans stora marknad!
Men det som våra gäster har sagt varit det som mest berört dem har varit besöket ute på gårdarna där våra gatubarn bor. Om barnen vet att det ska komma gäster så  samlas de och sjunger en välkomstsång. Sen blir det lite hälsningar och berättelser om projektet och därefter kommer trummorna fram!!  De älskar att spela trumma och dansa!
Veckorna som ligger framför ska jag nu sätta igång med undersökningar och ev behandlingar av våra barn och anställda. Det är primitivt – jag använder pannlampa och en vanlig trästol! Och förhoppningsvis lyckas Åke hjälpa tandläkaren i stan att få igång snabb- borrmaskinen så jag kan få låna den när det behövs lite senare.
I söndags gick vi till vår käre vän pastor Emanuels pingstkyrka. Den är fortfarande inte färdigbyggd, utan väggarna på långsidorna är flätade mattor av palmblad, och längst ner i salen ligger en stor grushög! Sången och musiken är mycket härlig och livfull. Men det som grep mig mest var hans starka predikan. Varför skyddar vi våra hus och ägodelar så mycket jämt – och inte vårt hjärta??? Varför släpper vi in så mycket skräp och oviktigt där, när Gud har sagt att vi framförallt ska bevara hjärtat rent …?
Ja, det där behöver vi tänka på oavsett hudfärg! Här skyddar man ju sig verkligen mycket mot inbrott . Höga murar, grindar med stora hänglås och nattvakter . Så liknelsen blir väldigt lätt att förstå. Men jag känner att det är ändå så viktigt för oss svenskar också!
Så nu slutar jag med detta, och önskar alla en fin1 advent!
Jag blev så glad igårkväll när jag såg på facebook att julkonserten blir 4 advent, för då är vi hemma och kan komma och njuta!
Varma  ( i dubbel bemärkelse) hälsningar Gun o Åke Nyström
Bild 1: besök på marknaden. Kvinnan till höger rensar gräshoppor, dvs hon plockar av vingar och ben. Sen friterar man dem och äter som snacks! Alla – utom jag – älskar dem ☺
Bild 2: vi har haft lite fest med våra gatubarn, och här har vi fikapaus
Bild 3: vi är hemma och fikar hos pastor Emanuel efter gudstjänsten. Hans dotter Fegt.
thumbnail_DSC_1797 thumbnail_DSC_1497 thumbnail_DSC_0944
Hälsningar från Gun och Åke i Tanzania2016-11-22T08:33:48+01:00

Nytt hus, ny tillvaro! – En hälsning från Emilia i Norge

Hej alla goa människor som läser detta! 

Jag skrev ett brev i oktober som jag skulle vilja dela med er! Använd den nedanstående länken för att komma till brevet. 

Hälsningar Emilia, vi ses i december! 🙂

http://us7.campaign-archive2.com/?u=b2369ddf4d8b5def713dee417&id=993810758e&e=[UNIQID]

 

Nytt hus, ny tillvaro! – En hälsning från Emilia i Norge2016-11-10T13:07:45+01:00

Hälsning från Karin i Amazonas

Hej kära församling!

 

Nu börjar min tid i Brasilien för den här gången lida mot sitt slut och det är dags att åka hem, men jag ville skicka en liten hälsning från ett varmt och soligt Amazonas! För några veckor sen stod jag framme i kyrkan och berättade om en av platserna där vi jobbar med Barn i Nöd. Det är även dit som våra söndagsskolebarn samlar in pengar. På centret ”Glada Barn” i Autazes var jag igår och hälsade på. Som alltid är det en härlig upplevelse att komma dit och träffa barnen och dem som jobbar där.

Barnen framförde ett litet program för mig och som vanligt får jag sitta där och försöka hålla tillbaka tårarna när jag får höra vad centret betyder för barnen. Det är fantastiskt!

 

Det som grep mig mest igår var en av flickorna som läste upp ett poem till mig. Innan hon började läsa berättade en av lärarna att denna flicka, som är 8 år gammal, inte kunnat läsa eller skriva. Hon hade haft stora svårigheter i skolan och lärarna visste inte riktigt vad de skulle göra. Men läraren hon hade i sin stödgrupp på centret bestämde sig för att hon skulle inte ge upp. Flickan grät men hon vägrade ge upp försöken med att lära henne och efter många om och men stod hon där igår och stavade sig igenom detta vackra poem. Det är fantastiskt att se och förstå att centret är med och förändrar förhållandena i detta område!

 

Jag hade också köpt med mig popcorn, kakor och klubbor som jag delade ut bland barnen, så det var verkligen fest! Det fantastiska med detta var att innan jag delade ut godsakerna till alla barn så berättade jag om våra flickor från söndagsskolan på Hönö som sålt julkort och gett pengarna till barnen i Amazonas! När jag berättade detta för barnen igår så hade de stora ögon och de blev otroligt glada! Pastorn som ansvarar för centret skickade en speciell hälsning till dessa härliga tjejer på Hönö!

 

Med varma hälsningar från Karin Johansson

DSC_0015

DSC_0073

Hälsning från Karin i Amazonas2016-05-18T15:01:19+02:00
Till toppen