Hej kära församling!

Tiden går snabbt och jag har nu snart varit iväg i 3 veckor hemifrån. Resan började i Amazonas, Brasilien, då jag fick vara med på en konferens ute i indianstammen Sateré Mawés territorium. Det var en lång resa dit, runt 30 timmar med båt (medströms), tillbaka till Manaus (motströms) hade båten drygt 40 timmar… fast jag och mina vänner från Ray of Hope tog oss tillbaka snabbare med andra snabbgående båtar och bil sista biten. Då tog resan runt 10 timmar. Roligt att få se andra delar av Amazonas där jag tidigare inte varit.

Men så häftigt att få komma till detta område, där de flesta inte ens pratar portugisiska, utan bara sitt eget språk sateré. Att få möta indianerna som bor långt ute i djungeln och se en bit av deras kultur. Under konferensen tog 32 emot Jesus och de döpte 3 personer i floden.

Jag har också hunnit med ett par dagar på Barn i Nöds center Kärlekens Hem i Manacapuru. Alltid lika roligt att komma dit och möta alla barn och tonåringar!

Nu har jag snart varit en vecka på Dominikanska Republiken och besökt vårt center här. Det har varit fina dagar och möte med massor av barn! Förra året när jag var här var det ovisst hur arbetet framöver skulle komma att bli, men nu ser jag hur allt löst sig på ett fantastiskt sätt.

Förra året kom beskedet att alla barn från 4,5 års ålder ska vara i skolan hela dagen. Det gjorde att alla barn som tidigare tillbringat förmiddagen eller eftermiddagen på Hannacentret nu inte längre kunde göra det.

Men Aracelis och Alba hade då en idé om att ta in yngre barn, från 3 års ålder, på förmiddagarna. Sen ville vi heller inte helt släppa dem som tidigare varit med i aktiviteterna så vi öppnade upp för dem 3 eftermiddagar i veckan, efter skolan. Och till min stora förvåning så kommer praktiskt taget alla! Det var runt 100 barn dessa eftermiddagar! Och på förmiddagarna är det runt 50 småttingar och dom är så otroligt söta med alla sina små flätor på huvudet!

En fantastisk sak som Aracelis berättade var att en av dessa små, Juliana 3,5 år, hon gick varje dag hem och berättade allt om dagen. Hon berättade vad hon fått lära sig om Jesus och resultatet av det är att nu är hela familjen med i kyrkan! Denna lilla söta 3,5-åring har vunnit hela sin familj för Jesus!!!

Känner mej verkligen glad över att se att arbetet på centret fortsätter och att det också växer! Kvinnorna som arbetar på Hannacentret gör ett fantastiskt jobb!

Nu på söndag reser jag tillbaka till Amazonas och har några sista dagar där, då mycket ska hinnas med. Jag ska besöka vårt andra centret Lyckliga Barn i djungelstaden Autazes, på utflykt med en grupp som går engelskakurs hos Ray of Hope och lite andra möten. Tiden springer på snabbt och snart har hela månaden gått… Men jag känner mej glad och tacksam för allt jag fått se och uppleva!

Tack för att ni är med mej i förböner!

Varma hälsningar från Azua i Dominikanska Republiken!

Karin

Hej kära Hönö Missionskyrka!

Jag tänkte ta er med på en ”tur” in i mitt församlingsplanteringsliv här i Skien, Norge. Med mig på telefon har jag Katarina, som är en del av vår församling ”2:42”! (Namnet kommer ifrån Apostlagärningarna 2:42). Första gången jag träffade henne var utanför en av Skiens pubar. Detta var för cirka 2 år sedan, då vi ofta gick ut på helgerna för att lära känna staden vi bor i och för att be för människor om vi fick möjlighet. Jag minns speciellt en kväll då Gud berörde många vi bad för, du kan ju tänka dig att vi var riktigt ”taggade”! En man sa att när han var runt oss var det en goare atmosfär än vad han någonsin tidigare hade upplevt. En kriminell ville ha förlåtelse och hopplösa tonåringar fick möta Guds kärlek. Det var också den kvällen vi mötte nya vänner, Katarina var en av dem.

Detta är ett blogginlägg som visar att det finns människor runt dig som du träffar dagligen eller kanske aldrig har träffat, som längtar efter att vara en del av församlingen. Jag hoppas att detta kan inspirera er till att vara en äkta och brinnande församling, som är ivrig och öppen för att bjuda in nya in i gemenskapen.

Katarina. Hon är en sprudlande och modig kvinna som kan förvåna de flesta. Jag har valt att intervjua henne för att hon inspirerar mig så mycket. Till exempel för två år sedan tog hon ledigt ifrån jobbet i tre veckor för att åka ner och hjälpa till i flyktingkrisen med alla som kom över med båt. Det är inte många jag känner som hade tagit ledigt och åkt dit helt själv. Vi är väldigt glada över att ha henne i vår församling. Nu ska jag sluta prata, vi ska höra ifrån henne själv.

Hejsan! Kan du berätta kort om vem du är?
Hej! Jag heter Katarina Löberg, är 33 år och jobbar som specialistsjuksköterska på en psykiatrisk avdelning.

Hur kom du i kontakt med 2:42?
Jag skulle på en avskedsmiddag för en kollega, men kom sent till stan, så att dom jag skulle träffa hade redan gått hem. På vägen hem träffade jag många ifrån UMU/kyrkan som jag började prata med. Jag hade tidigare fått en inbjudan till ett 20-års jubileum som UMU hade, och hade tänkt lite på det. Nu blev det ännu lättare att gå dit när jag visste att det var några kända ansikten där. Det var en jättebra kväll med lovsång och jag hälsade på många som jag idag ser som mina vänner. Länge hade jag letat efter en gemenskap med folk i samma ålder som mig, där jag kunde få andlig påfyllning här i Skien, så det var ett bönesvar.

Har du varit en del av en kristen gemenskap tidigare?
Jag har gått på en kristen skola. Som vuxen funderade jag på den gemenskapen som min syster hade i Oslo. Jag var med henne där på möten när jag hälsade på och jag hoppades kunna hitta något liknande i Skien, som jag kunde vara en del av.

Vad uppskattar du med att vara en del av en gemenskap och hur har det påverkat dig?
Jag upplever att när man delar vardagen ihop, det nära, fina och ledsamma, det gör att man kommer närmre varandra. Kvalitetstid. ❤ Jag känner att det är bra för mig med andlig påfyllning och att ha någon att be tillsammans med. Min vecka blir bättre av det. Jag läser mer i Bibeln efter att jag blev en del av 2:42. Jag har också vågat att be högt tillsammans med familjen. Jag inkluderar Gud i val jag tar och försöker att lyssna efter vad han önskar med mitt liv.

Om man önskar att bjuda med sig vänner eller bekanta till sin kristna gemenskap, vad tror du är viktigt att tänka på då, ev. vad var viktigt för dig?
Jag upplevde att det fanns rum för att ställa ”dumma” frågor och bli tagen på allvar oavsett vad jag frågade om. Jag kände att jag blev mött av ett genuint intresse och att alla var välkomna. Det var bra att man kunde bli inkluderad i allt; spelkvällar, hobbykvällar, promenader eller lovsångskvällar.

Nämn något positivt om 2:42 (eller kyrkor i allmänhet) som du inte hittar i ett annat sammanhang?
Varma och inkluderande människor som lägger sina liv i Guds händer.

Kan du nämna något i 2:42 som du tycker speglar Guds karaktär?
Generositet och ett kärleksfullt hjärta.

Något annat du tänker på?
Ett sätt att uppleva 2:42 är att besöka oss!

Tusen tack Katarina, vi ses!

I Skien, precis som på öarna, har vi många kyrkor. Jag tror att vi alla längtar efter att se dem växa och att få dela med sig till andra av det vi har upplevt med Gud och församlingen. Jag önskar inte bara att få se kyrkorna fyllda, men att det är så fullt att vi måste starta fler. Jag är väldigt tacksam för min uppväxt i Hönö Missionskyrka, den har gett mig tillhörighet, glädje, och en stor möjlighet att lära känna Gud och följa Honom. Därför är det så meningsfullt för mig att nu vara en del av en församlingsplantering och leva en utåtriktad livsstil. Jag älskar att se sådana som Katarina hitta sin plats, att se de stora färändringarna som har hänt i hennes liv. Bara att höra om hur länge hon hade gått och längtat efter en nära gemenskap, precis som den hennes syster hade i Oslo, det gör mig så glad. Jag tackar Jesus för att vi kunde vara i stan just den kvällen så att vi kunde träffa henne. Det visar också hur viktigt det är med en inbjudan och som hon sa att ha några ”kända ansikten” när man för första gången kommer till en kyrka. Det hjälper inte alltid att bara öppna dörrarna, vi behöver också vara den som bjuder med.

Min vecka blir bättre av att vara en del av ”2:42”, säger Katarina. Det påminner mig om att vi har något att ge till människor. Jag håller med, jag märker en stor skillnad i vardagen om jag har fått andlig påfyllning eller inte. Bjud med människor med stor frimodighet! Jag vet att inte alla är intresserade, det är ju en annan sak, men tänk om den du bjuder med faktiskt går och längtar.

Det var detta lilla budskap jag ville skicka med er idag. Låt oss tillsammans vara församlingar som är bra på att inkludera människor. Men vi ska inte göra det i egen kraft! Det goa är att Gud gör människor redo och drar dem till sig, jag är övertygad att han vill visa dig vilka dessa är. Jesus lever och han jobbar i människors liv. I Lukas 19:10 står det att ”Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.” Tänk efter första gången du sökte efter Gud, visst var han lättillgänglig! Han är en far som alltid låter sitt ansikte skina över oss och är vänd mot oss. Det står också i 1 Kor 3:6 ”Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten.” Vi får vara med i det som Gud gör. Det är uppmuntrande för mig att tänka på!

Jag önskar er Guds välsignelse och vi ses snart!
Emilia

Påskvandring

I eftermiddagssolen på långfredagen var vi ett trettiotal förväntansfulla påskvandrare som mötte upp vid Missionskyrkan. Idén till detta har Lars burit med sig under flera år men inte riktigt vetat hur den skulle genomföras. En test gjordes i bönegruppen förra året då några tappra vandrare trotsade regn och blåst men blev rikligt belönade då solen bröt igenom efter halva tiden. Nere vid bokhandeln fick vi då se dubbla regnbågar. Det kändes lite som ett tecken om att fortsätta påskvandrandet i större skala då vi hade fått en försmak av löftesbågen.

Vandringen i år genomfördes i grupper om 7-8 personer där någon li varje grupp läste färdiga texter och böner om Jesu Golgatavandring  vid 14 stationer från Konferensängen ner till Länkarnas. Där avslutades vandringen med att vi gick ut på den gamla bryggnocken och, de som ville, kastade en sten som symbol för vår synd i glömskans stora hav.

Tror säkert att denna vandring kommer att upprepas. Tanken är att kunna bjuda med grannar och kompisar eftersom tröskeln är låg och det inte krävs något personligt mer än att gå och lyssna. Jag är övertygad att många skulle vilja närma sig påskens stora under på detta sätt.

Lars Fredén

Hej alla goa människor som läser detta! 

Jag skrev ett brev i oktober som jag skulle vilja dela med er! Använd den nedanstående länken för att komma till brevet. 

Hälsningar Emilia, vi ses i december! 🙂

http://us7.campaign-archive2.com/?u=b2369ddf4d8b5def713dee417&id=993810758e&e=[UNIQID]

Hej kära församling!

Nu börjar min tid i Brasilien för den här gången lida mot sitt slut och det är dags att åka hem, men jag ville skicka en liten hälsning från ett varmt och soligt Amazonas! För några veckor sen stod jag framme i kyrkan och berättade om en av platserna där vi jobbar med Barn i Nöd. Det är även dit som våra söndagsskolebarn samlar in pengar. På centret ”Glada Barn” i Autazes var jag igår och hälsade på. Som alltid är det en härlig upplevelse att komma dit och träffa barnen och dem som jobbar där.

Barnen framförde ett litet program för mig och som vanligt får jag sitta där och försöka hålla tillbaka tårarna när jag får höra vad centret betyder för barnen. Det är fantastiskt!

Det som grep mig mest igår var en av flickorna som läste upp ett poem till mig. Innan hon började läsa berättade en av lärarna att denna flicka, som är 8 år gammal, inte kunnat läsa eller skriva. Hon hade haft stora svårigheter i skolan och lärarna visste inte riktigt vad de skulle göra. Men läraren hon hade i sin stödgrupp på centret bestämde sig för att hon skulle inte ge upp. Flickan grät men hon vägrade ge upp försöken med att lära henne och efter många om och men stod hon där igår och stavade sig igenom detta vackra poem. Det är fantastiskt att se och förstå att centret är med och förändrar förhållandena i detta område!

Jag hade också köpt med mig popcorn, kakor och klubbor som jag delade ut bland barnen, så det var verkligen fest! Det fantastiska med detta var att innan jag delade ut godsakerna till alla barn så berättade jag om våra flickor från söndagsskolan på Hönö som sålt julkort och gett pengarna till barnen i Amazonas! När jag berättade detta för barnen igår så hade de stora ögon och de blev otroligt glada! Pastorn som ansvarar för centret skickade en speciell hälsning till dessa härliga tjejer på Hönö!

Med varma hälsningar från Karin Johansson