I Guds vilja
Jag tar en sista titt utöver floderna och regnskogen, som denna dag lever upp till sitt namn. Planet från Manaus har lyft och resan går mot sitt slut, men något säger mig att det inte är för sista gången. Som min brasilianske vän Abner sa, “detta är inte slutet, det är början på något nytt”. Nya vänskaper, nya sammarbeten med UMU och nya tider för Ray of Hope i Amazonas! Gloria Deus!
Jag vill säga nåra ord om Abner. Det han sa handlade om vår vänskap, som känns gudagiven. Vårt team klickade direkt med denne man på 26 år, som har en stor kallelse och smörjelse över sitt liv. Han var med oss som tolk, men blev snart en nära vän och bror som var med oss under hela resan. Vi hoppas att han besöker oss till jul, och förhoppningsvis följer med oss på DTS i Norge nästa år. Gud öppnar spännande dörrar.
Efter att Gud stängt dörren för den ‘långa resan’, så undrade vi alla varför, men i efterhand har vi förstått, då Gud lett oss till nya viktiga kontakter och platser, samt använt oss till att uppmuntra ungdomar till mission. Vi blev igen inbjudna att vara med på floden, nu tillsammans med ett nytt team, från Grace Church i Kansas.
Vi var en dag i nakenstammen Tatoyo. Vi lekte med barnen, gav dem nya kläder och berättade bibelhistorier. Vi skruvade ihop sju skåp/hyllor som vi gav dem och vi hade en samling inne i en stor hydda. De dansade för oss, men helt plötsligt tog de med oss på en ‘sväng om!’ Därefter var de entusiastiskt med i vår musik med dansrörelser. Härligt med kulturer… Emilia blev också spontant ‘uppslängd’ att vittna framför dessa familjer och hon delade evangeliet frimodigt. Natten avslutades i fören på båten, med lovsång under en stjärnklar himmel, och det bästa var, att hövdingen var med oss hela kvällen!
Vi låg i hängmattorna på däck, då båten tuffade vidare mot vår nästa by, Nova Esperanca, som betyder Nytt Hopp. Denna plats kom att bli vår stora favorit! Jag vill berätta om min upplevelse:
Jag vaknade tidigt på morgonen, och då jag läste min Bibel och drack morgonkaffet i hängmattan, så kände jag att jag skulle ta predikan för kvällen. Jag talade med Pastor Chris, som bara sa “Gärna, kör på!”
Så medan mitt team och amerikanarna, som var otroligt duktiga och förberedda, hade en “camp” med barnen under dagen, tog jag mig friheten att planera min predikan, från Efesierbrevet; att “Sitta, Gå och Stå med Jesus” och skriva ner de ord Gud gav mig. Den var en stam med inte många kristna, så jag visste att jag behövde ha ett evangelistiskt fokus, och inte krångla till det i detaljer som jag så ofta kan gøra.
Vi möttes utomhus, och vi möttes av en förvånansvärd öppenhet! Vanligtvis är denna stam mer ‘stängd’, men denna kväll välkomnade de oss verkligen! Ett 40-50-tal kom och vi fick även privilegiet att ta del av deras kulturella dans. Så häftigt!
Efter en stund av lovsång var det dags för mig. Jag kände mig spänd. Det var helt overkligt att stå där framför en indianstam! Ärligt talat, under tiden jag talade, kändes det inget vidare. Det kändes svårt att komma in i ett flyt och jag upplevde inte Gud som jag brukar, men jag delade det Gud lagt på mitt hjärta. Till min förvåning, då jag sagt Amen och Chris kom upp för att utmana till respons, var det sju av dem som sa Ja till frälsningsinbjudan och de flesta kom fram till förbön – WOW! Kvällen varade länge, hela natten om indianerna fått bestämma.
Påväg tillbaka till båten berättade Gloria för mig vad som låg till grund för deras frimodiga respons. Jag hade i predikan talat en stund om att “inte låta solen gå ner över din vrede”, likaså hade Abner tidigare på dagen vittnat om att “älska din nästa” – detta talade rakt in i deras liv, då de haft stora problem med ilska mellan familjerna! Jesus har alltid full koll på vad vi behöver. Vilken kväll det blev!
De sista två dagarna åkte vi med Gloria och Patrick till Acajatuba, till byn 15deSetembro. Det skulle bli lugnare dar, men vi hade gudstjänst på kvällen. Bjarte från Norge vittnade om förlåtelse. Vi märkte tydligt att ordet var från Gud, men det var nästan noll respons. Mycket märkligt, men vi förstod när vi pratade med dem att de var bundna och i rädsla inte vågade ta tag i Guds utmaning och hjälp. Men vi hade en fortsatt bra och rolig tid i byn. På vissa platser får man skörda, på andra får man så.
Resan till Brasilien är ett mirakel på många sätt. Vi har blivit mött av en otrolig generositet från alla håll, som gjort det möjligt för oss; från Gloria (‘Karins brasilianska syster’), från Karin själv, och från de amerikanska teamen – och från våra egna supportrar därhemma. Vi tar det inte för givet, vi är så tacksamma!
Vi var alla samlade vid frukosten i morse hos Gloria, för att en sista gång lovsjunga, be och uttrycka vår tacksamhet till Gud och varandra. Ett firande avslut på en outreach vi sent kommer glömma!
Varma hälsningar från hela teamet! Tack för förbön!