Karin i Indien
Hej!
Här kommer en varm hälsning från Indien. Just nu befinner jag mig i delstaten Madhya Pradesh, som ligger mitt i Indien. Har tillbringat 5 dagar här och besökt Barn i Nöds barnhem, skola och handikapphem som ligger här. Som alltid är det lika roligt att komma tillbaka till Ebenezer Home och träffa alla barnen, som har en speciell plats i mitt hjärta.
Igår kväll åkte jag med rektorn för Ebenezer School och ytterligare 2 av lärarna på motorcykel ut för att besöka några av barnen som bor i byarna runtomkring Shahpur. Det är en alldeles speciell upplevelse att vara själv som västerlänning och komma in i dessa mycket fattiga hem. Husen ser inte mycket ut för världen och det finns inte mycket inne i dem heller. Det är lergolv, kala väggar och i ett hörn står en vedeldad spis, där riset kokar till kvällens middag. Djuren, om de har några finns precis utanför dörren eller inomhus.
Utanför ett av husen satt en kvinna på huk och bakade bröd över öppen eld. Vi satte oss en stund och pratade om livet i byn och om barnen. Barnen flockades runt oss och i alla husen vi gick in i hade vi en svans med drygt 20 barn som nyfiket tittade på. Flera av barnen går ju i vår skola så de kände mycket väl igen mej och hälsade glatt.
Vi pratade med kvinnan som är på bilden. Hon bakade också bröd för middagen och hon var mycket fattig. Hon arbetade hårt hela dagarna, ibland på byggarbetsplatser, ibland på fälten och så går hon till skogen och hämtar ved som hon bär på huvudet dit hon kan sälja det. Hon tjänar 100 rupees om dagen… Det är knappt 15 kronor. Jag frågade henne hur många barn hon hade och hon svarade 4. Sen frågade jag hur gammal hon var. Det kunde hon inte svara på och så visade hon mej sin tumme. Då förstod jag att hon varken kunde läsa eller skriva, utan använde tummen som sigill när hon behövde skriva under något. Hon hade ingen aning om hur gammal hon var, jag skulle gissa på i 35-års åldern. Men hon förstod vikten av att skicka sina barn till skolan.Det blir mycket som snurrar i huvudet efter besöket i byn och jag tänker på att livet är inte rättvist. Men samtidigt är jag mycket varm i hjärtat efter värmen jag möttes av i de olika husen. Alla glada ansikten och den fridfulla atmosfären. Och frågan jag fick från en av lärarna som gick med mig runt i byn ringer i mitt huvud: ”Tror du inte att dessa människorna här är lyckligare än många rika?” Det ligger nog en hel del sanning i det. Lycka handlar inte om det materiella.
En annan sak som slog mig var att jag var ensam kristen, både lärarna som var med mig och de vi besökte är hinduer. Sen en tid tillbaka har det blivit svårare att vara kristen i Indien, så det kändes extra speciellt att sticka en liten slant i kvinnornas händer när jag gick. För mig var det ju ingen stor summa, men när man vet att det är flera daglöner så känns det extra gott. Att jag är kristen är ju ingen hemlighet här och det värmde mitt hjärta när jag såg den stora tacksamheten i kvinnornas ögon. Jag är glad att kunna odla relationen med mina hinduiska vänner.Nu idag reser vi söderut för fortsatta möten med våra indiska barn på ytterligare barnhem som Barn i Nöd stödjer i Indien.
Varma hälsningar från Karin Johansson